Jag blev väldigt förvånad när jag fick se blogg-uppgiften. Det kan bero på den bok jag har läst: Gitta Sereny, Vid Avgrunden. Den är en så tydlig journalistisk produkt, man kan säga att hela boken är en sammanställning av en mängd småreportage. Det är definitivt inte ett litterärt verk i form av en roman eller novellsamling. Här är det 1:a hands källor som gäller, in till minsta kvitto eller dokument. (Hon går dessutom i polemik med andra journalister som publicerat sig i ämnet, när hon har upptäckt i sina dokument att de har angett felaktiga fakta). Om dokument saknas, så ska en händelse beskrivas av så många olika personer som möjligt, för att bestyrka vilka som var på en viss plats eller inte. Kan hon inte verifiera ett påstående, skriver hon det. I det här fallet skulle det vara mer gällande att fråga sig på vilket sätt det är ett historiskt verk, för det är ett av hennes syften.
Nu handlar den här boken inte om vilken händelse som helst. Författaren har intervjuat Franz Stangl, bland annat lägerkommendant för Sobibor och Treblinka, två av de värsta förintelselägren i Polen under 2:a världskriget. Boken har stått på min bokhylla i många år, det är inte precis den sortens bok man längtar efter att läsa. Men nu fick jag äntligen tillfälle! Det är jag glad över. Eller glad… den innebar bland annat en detaljerad beskrivning av hur förintelselägren fungerade. Ibland gick det nästan inte att läsa. Men det är en oerhört viktig bok. Författaren har gjort ett jätte jobb med att söka fakta. Förberedelserna för boken tog 3 år. Hon har rest över hela världen för att intervjua rätt personer.
Bokens röda tråd är ett antal intervjuer med Stangl, när han sitter i fängelse. Vi får följa hans resa. Vi får följa hur han glider in i värre och värre arbetsuppgifter och hur han hanterar detta. För att slutligen, på plats, ansvara för mördandet av över 1 miljon judar. Författaren ställer sig frågan om det är moraliskt möjligt att döma, att en annan människa borde välja döden istället för de handlingar personen utför. Boken slutar i att Stangl erkänner sin skuld och själv inser att han borde ha valt en förmodad död framför det han sen gjorde. Han dog 19 timmar efter erkännandet för Sereny. Hans fru inser tillslut också att även hon hade ett val, att stå för det hon innerst inne tyckte istället för att förneka. Varje människas ansvar för sina handlingar är väl aldrig så tydligt som i Förintelsens katastrofala perspektiv. Vi ger oss ut på ett moraliskt gungfly, när vi börjar utpeka människor utifrån religion eller etnicitet. Något att tänka på i samband med Sverigedemokraterna i dag.
Författaren har med bakgrundsmaterial av olika slag, rättegångsdokument (Nurnbergrättegångarna), krigsdokument som hon lyckas få tag på, intervjuer med närstående, med andra f.d. nazister som kan komplettera eller dementera, av överlevande (ja, några personer överlevde Treblinka). Minnet spelar nämligen spratt med oss, skriver hon. Därför gäller det att få så många perspektiv på en händelse som möjligt. I det här fallet vill de flesta också försköna eller förtränga. Hon ägnar också en rätt stor del åt påven och den katolska kyrkans frånvaro av avståndstagande av förintelsen, under kriget. Vad berodde det på? Visste de inte, saknade de information? (vilket de flesta försvarar sig med). Jo, Sereny kan visa att påven visste. Många visste faktiskt vad som pågick, även bland de allierade. Men hennes styrka ligger i att visa på komplexiteten i människors agerande under kriget. På ett kusligt sätt förstår man handlingarna. Men Sereny visar också på att förstå, det är inte samma sak som att acceptera eller att minska ansvaret. Det är heller inte bara handlingarna som avgör, utan även vad en människa är. Stangl tryckte inte på gasknappen, men han var kommendant och därmed ansvarig.
Fördelen med den här typen av journalistik är fördjupningen. Jag tror att hon har publicerat delar av intervjuerna under arbetets gång, men sammanställt till en bok, blir det ett fördjupande dokument och en helhetsbild. Nackdelen, jag vet inte, kanske just avsaknaden av det litterära. Den är inte helt lättläst som produkt (oavsett innehållet). Det blir lite hackigt, jag förstår inte alltid systematiken bakom kapitelindelningen osv. Men det är en oviktig invändning. Denna bok borde läsas av alla och i synnerhet undersökande journalister, källhanteringen förstås, men i första hand sanning och etik – hur hon alltid respekterar dem hon intervjuar och ibland t.ex. avstår från att fråga vissa frågor.
Sereny var själv ung under 2:a världskriget och har alltså första personperspektiv på vissa saker, bland annat nazisternas hantering av barn. Ändå upplever jag starkt hennes ambition att skildra, inte skriva fram sina egna uppfattningar. I blogg-uppgiften ska vi jämföra med tex boken ”Gömda”. Med Serenys verk i bakhuvudet, så förstår jag inte problemet. Jag förstår inte att förlagen inte kan säga: Vi gjorde fel. Punkt. Detta var inte en sann berättelse. I dagsläget känns det mer intressant att jämföra med Zarembas stora reportage om skolan. Om Sereny vill skildra, så vill Zaremba uttrycka sin egen åsikt, ibland direkt, ibland via intervjupersoner. Här finns inget utrymme för läsaren att göra egna tolkningar, eller kunna dra egna slutsatser eller se något ur olika perspektiv. Det är Zaremba som inte kan se något fel i en kursplanebeskrivning eller se något fel i yrkesutbildningens upplägg, vi ”himlar med ögonen” tillsammans med honom över skolforskningens idioti. Han skriver fram vilka upplevelser vi ska ha. Det är här jag menar att Sereny så skickligt kan hantera sitt eget första personperspektiv och låta oss ta del av flera olika uppfattningar, medan Zaremba hela tiden hänvisar till sin egen skolgång och sin egen upplevelse som den rätta (dessutom innehåller reportagen en hel del faktafel). Sereny skildrar, upplevelsen är min. Zaremba skulle helt enkelt inte kunna göra den typen av reportage som Sereny har gjort; intervjua grova nazistförbrytare och låta dem framstå i all sin mänskliga komplexitet. Hoppas verkligen inte han får något pris för denna reportage-serie…!
Veronica Flodin
