Blogginlägg D: The elements of journalism

Blogginlägg D ska handla om relation mellan ”gammelmedia” och ”social medier”. Först måste man väl förtydliga lite vad man menar med ”social medier” och varför det skulle vara en relation mellan ”gammelmedia” och dessa överhuvudtaget?  ”Social medier” är ett rätt vitt begrepp. Varför skulle det till exempel vara en relation mellan arbetsplatsens användande av internetforum eller communities och journalistik? Jag förstår inte heller frågan i instruktionerna om ”när medier överger principen om objektiv nyhetsförmedling”. Jag tror det är principer som funnits internt i yrkeskåren när journalistiken var en profession. All nyhetsförmedling är ju knuten till intressenter, mer eller mindre.

När jag läste Rosenstiel och Kovachs bok, och ”de nio punkterna”, måste jag säga att jag blev överraskad.  Jag har aldrig uppfattat att journalistikens första skyldighet är till sanning. Eller att dess innersta väsen är att vara en disciplin för verifikationer, sprungen ur samma ideal som den vetenskapliga metoden på 1600-talet….  När jag berättar det för andra människor i min omgivning, blir de lika förvånade. Jag har nämnt Zarembas artikelserie om skolan tidigare i dessa blogginlägg. Jag har läst till exempel att den var så bra, för den skapade debatt. Jag har hört andra som säger att ”jamen, en journalist ska ju vinkla till och hårdra, det är ju journalistens uppdrag…”. Men ”sanning”…. Näe.. skulle man göra en undersökning där allmänheten fick kryssa i vad de associerar med journalistik, kan jag lägga en peng på att ”sanning” inte skulle komma speciellt högt.

Ta bara den här kursen, vad är syftet med den? Vi blir ju inte ”journalister” för att vi har läst 15 hp. Förr var en journalistutbildning en längre utbildning. Under en tidsperiod hinner man växa in i en yrkesroll. Men den typen av utbildning finns knappt idag. Journalisthögskola heter idag Medie- och kommunikationsvetenskap. Under denna korta kurs ska vi ändå läsa ”Yrke på glid” och ”The elements of journalism”. Kanske som ett försök att påverka vår moral i vårt framtida ”ojournalistiska” bloggande?  Den bild och problematik som målas upp i båda böckerna känns ”dåtid”. Bilden av personen som ger sig ut och kommer tillbaka och redovisar vad han/hon sett och hört, och som kan förmedla det på ett korrekt och medryckande sätt, är borta. Vi är numera alla rapportörer, vi kan alla blogga om ”hur det är”. Den traditionella journalisten har istället utvecklats till en medievetenskapare som analyserar kommunikationsstrategier…

Veronica Flodin

Blogg C: Journalistikbok Vid Avgrunden

Jag blev väldigt förvånad när jag fick se blogg-uppgiften. Det kan bero på den bok jag har läst: Gitta Sereny, Vid Avgrunden. Den är en så tydlig journalistisk produkt, man kan säga att hela boken är en sammanställning av en mängd småreportage. Det är definitivt inte ett litterärt verk i form av en roman eller novellsamling. Här är det 1:a hands källor som gäller, in till minsta kvitto eller dokument. (Hon går dessutom i polemik med andra journalister som publicerat sig i ämnet, när hon har upptäckt i sina dokument att de har angett felaktiga fakta). Om dokument saknas, så ska en händelse beskrivas av så många olika personer som möjligt, för att bestyrka vilka som var på en viss plats eller inte. Kan hon inte verifiera ett påstående, skriver hon det. I det här fallet skulle det vara mer gällande att fråga sig på vilket sätt det är ett historiskt verk, för det är ett av hennes syften.

Nu handlar den här boken inte om vilken händelse som helst. Författaren har intervjuat Franz Stangl, bland annat lägerkommendant för Sobibor och Treblinka, två av de värsta förintelselägren i Polen under 2:a världskriget. Boken har stått på min bokhylla i många år, det är inte precis den sortens bok man längtar efter att läsa. Men nu fick jag äntligen tillfälle! Det är jag glad över. Eller glad… den innebar bland annat en detaljerad beskrivning av hur förintelselägren fungerade. Ibland gick det nästan inte att läsa. Men det är en oerhört viktig bok. Författaren har gjort ett jätte jobb med att söka fakta. Förberedelserna för boken tog 3 år. Hon har rest över hela världen för att intervjua rätt personer.

Bokens röda tråd är ett antal intervjuer med Stangl, när han sitter i fängelse. Vi får följa hans resa. Vi får följa hur han glider in i värre och värre arbetsuppgifter och hur han hanterar detta. För att slutligen, på plats, ansvara för mördandet av över 1 miljon judar. Författaren ställer sig frågan om det är moraliskt möjligt att döma, att en annan människa borde välja döden istället för de handlingar personen utför. Boken slutar i att Stangl erkänner sin skuld och själv inser att han borde ha valt en förmodad död framför det han sen gjorde. Han dog 19 timmar efter erkännandet för Sereny. Hans fru inser tillslut också att även hon hade ett val, att stå för det hon innerst inne tyckte istället för att förneka. Varje människas ansvar för sina handlingar är väl aldrig så tydligt som i Förintelsens katastrofala perspektiv. Vi ger oss ut på ett moraliskt gungfly, när vi börjar utpeka människor utifrån religion eller etnicitet. Något att tänka på i samband med Sverigedemokraterna i dag.

Författaren har med bakgrundsmaterial av olika slag, rättegångsdokument (Nurnbergrättegångarna), krigsdokument som hon lyckas få tag på, intervjuer med närstående, med andra f.d. nazister som kan komplettera eller dementera, av överlevande (ja, några personer överlevde Treblinka). Minnet spelar nämligen spratt med oss, skriver hon. Därför gäller det att få så många perspektiv på en händelse som möjligt. I det här fallet vill de flesta också försköna eller förtränga. Hon ägnar också en rätt stor del åt påven och den katolska kyrkans frånvaro av avståndstagande av förintelsen, under kriget. Vad berodde det på? Visste de inte, saknade de information? (vilket de flesta försvarar sig med). Jo, Sereny kan visa att påven visste. Många visste faktiskt vad som pågick, även bland de allierade. Men hennes styrka ligger i att visa på komplexiteten i människors agerande under kriget. På ett kusligt sätt förstår man handlingarna. Men Sereny visar också på att förstå, det är inte samma sak som att acceptera eller att minska ansvaret. Det är heller inte bara handlingarna som avgör, utan även vad en människa är. Stangl tryckte inte på gasknappen, men han var kommendant och därmed ansvarig.

Fördelen med den här typen av journalistik är fördjupningen. Jag tror att hon har publicerat delar av intervjuerna under arbetets gång, men sammanställt till en bok, blir det ett fördjupande dokument och en helhetsbild. Nackdelen, jag vet inte, kanske just avsaknaden av det litterära. Den är inte helt lättläst som produkt (oavsett innehållet). Det blir lite hackigt, jag förstår inte alltid systematiken bakom kapitelindelningen osv. Men det är en oviktig invändning. Denna bok borde läsas av alla och i synnerhet undersökande journalister, källhanteringen förstås, men i första hand sanning och etik – hur hon alltid respekterar dem hon intervjuar och ibland t.ex. avstår från att fråga vissa frågor.

Sereny var själv ung under 2:a världskriget och har alltså första personperspektiv på vissa saker, bland annat nazisternas hantering av barn. Ändå upplever jag starkt hennes ambition att skildra, inte skriva fram sina egna uppfattningar. I blogg-uppgiften ska vi jämföra med tex boken ”Gömda”. Med Serenys verk i bakhuvudet, så förstår jag inte problemet. Jag förstår inte att förlagen inte kan säga: Vi gjorde fel. Punkt. Detta var inte en sann berättelse. I dagsläget känns det mer intressant att jämföra med Zarembas stora reportage om skolan. Om Sereny vill skildra, så vill Zaremba uttrycka sin egen åsikt, ibland direkt, ibland via intervjupersoner. Här finns inget utrymme för läsaren att göra egna tolkningar, eller kunna dra egna slutsatser eller se något ur olika perspektiv. Det är Zaremba som inte kan se något fel i en kursplanebeskrivning eller se något fel i yrkesutbildningens upplägg, vi ”himlar med ögonen” tillsammans med honom över skolforskningens idioti. Han skriver fram vilka upplevelser vi ska ha. Det är här jag menar att Sereny så skickligt kan hantera sitt eget första personperspektiv och låta oss ta del av flera olika uppfattningar, medan Zaremba hela tiden hänvisar till sin egen skolgång och sin egen upplevelse som den rätta (dessutom innehåller reportagen en hel del faktafel). Sereny skildrar, upplevelsen är min. Zaremba skulle helt enkelt inte kunna göra den typen av reportage som Sereny har gjort; intervjua grova nazistförbrytare och låta dem framstå i all sin mänskliga komplexitet. Hoppas verkligen inte han får något pris för denna reportage-serie…!

Veronica Flodin

Blogg B: Pressetik

Jag tycker väldigt illa om den typ av hyena-journalistik som ofta förekommer när något dramatiskt har inträffat. Bökandet och rotandet i varenda millimeter som kan tänkas innehålla något matnyttigt. Uppsnokandet av varje tänkbar ”nyhet”, utan hänsyn till ”offret”.

Jag tycker det är självklart att man INTE ska publicera spekulerande uppgifter, framför allt inte när det handlar om unga människor. När det gäller mordet på den homosexuella pojken i programmet ”Medierna” (2009-01-31) fanns det INGEN anledning att publicera religionstillhörighet tex. Låt utredningen ha sin gång. Det är mycket möjligt att religionen inte hade någon roll i denna tragiska händelse. Tidningarna skriver ju aldrig ”en vit pojke från Sverige” e dyl, utan det är enbart intressant om det är någon som avviker från ”normen”, dvs invandrare, muslim osv. Det här exemplet är helt och hållet en del i den medielogik som handlar om att sälja nyheter. Jag håller helt med Jon Fors i samma program, redaktör på tidningen QX,  som säger att man ska ha teckning för det man skriver. Tidningar ska hålla sig för goda för att publicera vad skit som helst, bara för att det finns att tillgå på nätet. Urbota dum kommentar från Aftonbladets chefredaktör i programmet.

Stig Hadenius menar i en debattartikel i SvD, att namnpublicering borde ske innan personen är dömd. Det är helt galet. Journalistik är journalistik, polis och domstol sköter utredningar och domar. Journalistiken ska inte bidra till att allmänheten tar lagen i sina egna händer. Argumentet att fler oskyldiga skulle kunna räddas även om oskyldiga råkar hängas ut i media, är inte hållbart. Vi har myndigheter som ska sköta den bedömningen, inte tidningarnas redaktioner. Wikipedia har en bra formulering om ”allmänintresse” här. ”Ordet allmänintresset används ofta som argument i mediers argumentation för att publicera namn och andra personuppgifter i ett reportage om brott eller andra spektakulära händelser. Ett sådant påstått allmänintresse bedöms ibland av andra som ett särintresse hos media för att få ekonomisk vinning genom exempelvis en upplageökning”.

Det är inte bara icke-officiella personer som drabbas av klandervärd etik. Våra politiskt valda representanter ska visserligen granskas för sina gärningar, men inte kläs av på bara kroppen. “The public interest has, more and more, come to be defined as that which can be shown to damage public representatives, and officials.” Skriver John Lloyd i en blogg om journalistikens roll i dagens samhälle http://www.axessjournalism.com/Blog/2011/1/26/the-great-reducers   The line between public interest and moral indefensibility is a thin one, and getting thinner."

Jag tycker de etiska reglerna för press, TV och radio http://www.po.se/regler/30-etiska-regler-foer-press-tv-och-radio, är på tok för svaga och borde skärpas. Medievärlden klarar inte av att göra etiska bedömningar. Gränsen har blivit, som Lloyd skriver ovan, på tok för tunn.  ”Iakttag stor försiktighet..”, ”Överväg noga…”, ”Visa hänsyn…”, ”var varsam med bilder…”. Det finns snart ingen redaktör som kan motstå övriga hyenors framfart.

Veronica Flodin

Blogg A: Nyhetsvärdering

Underlaget för mina reflektioner är Bengt Johanssons text ”Vid nyhetsdesken”. Huvudprinciperna för nyhetsvärderingen är, enligt Johansson, händelsens intresse eller vikt för läsaren. Vad som sedan styr själva urvalet hänger på en rad olika faktorer som har att göra med framför allt ekonomi, redaktionens rutiner och medielogik. Forskning om värdering och urval landar på det stora hela i samma uppfattningar som praktiserande journalister har, när de väl börjar formulera sig om vad som styr urvalet. ”Det sitter i väggarna” kan delas upp i faktorer som handlar om att fånga läsarnas intresse på olika sätt och att ha en fungerande redaktionell vardag.

Jag har valt att titta på första-sidenyheter på Dagens Nyheter respektive Aftonbladet, onsdagen den 16 februari 2011.

Dagens Nyheters huvudnyhet är: ”Iskylan stannar – och den kostar”. Underrubriken lyder ”Minusgrader för miljoner. Vintervädret slår mot hela Sveriges ekonomi.” Det fortsätter med ”Så blir vädret. Mer extremkyla att vänta.” En ekonomisida, en nyhetssida och sista sidan (som har väderprognosen) ägnas åt detta.

Den grundläggande principen, att nyheten ska intressera läsarna måste anses som helt uppenbar. Talar vi om något annat just nu? ”Alla” klagar på kylan (i varje fall i Stockholm…). Att läsa om denna kyla intresserar oss och är viktig på olika sätt. Kylan har konsekvenser för vardagslivet för många av oss, särskilt för dem där förbrukningen direkt syns på elräkningen. Men kylan har också en samhällelig aspekt. Sverige har många elintensiva företag och för de företagen är också den pågående stränga kylan av intresse och vikt. Det kan också ha spelat in att de hade några bra, vintriga, bilder till texterna.

En mindre nyhet på fösta sidan rör också ekonomi: ”Ny prognos: Din ränta blir högre än förväntat” och 3 sidor i ekonomidelen ägnas åt detta. Nyheten att Riksbanken höjer räntan kom tidigare och artiklarna är en uppföljning av vad det betyder för vår privatekonomi.

Räntehöjningen är också en nyhet som intresserar många människor, är viktig och har konsekvenser för människors vardagsliv, men intresset för räntehöjningen jämfört med kylan bedöms tydligen som lägre. (Eftersom det är en liten sidorubrik). I och med att man här har valt att göra fördjupande reportage om vad den höjda räntan innebär, tycker jag att detta nyhetsurval också präglas av att öka människors insikt och kunskap om omvärlden. Vad betyder höjda räntor? Vilken påverkan har det i min privatekonomi?

DN ägnade förra veckans huvudnyheter åt Egypten. Det känns som de denna vecka vill knyta an mer till läsarnas vardagliga situation, enligt principen att beröra det som ligger nära ”mig” som individ. Endast några få utrikesnyheter fick plats på förstasidan denna dag. Till exempel hade DN hittat material på wikileaks om Sveriges samarbete med USA om att stötta Medvedev istället för Putin. I medielogikens värld misstänker jag att det hade fått större utrymme, om inte händelserna i Egypten varit så dominerande under flera dagar.

Aftonbladets huvudnyhet på första sidan är: ”Så får du bankens super-ränta” Med överrubrik ”Metoderna som funkar” och underrubrik ”Kontoknepet. Försäkringstricket. Spartaktiken.” Rubriken kompletteras med en bild på en ekonomiexpert som svarar på läsarnas frågor. Sidorna 6,7 och 8 ägnas åt detta.

Här har vi räntan igen. Det är intressant och viktigt för många läsare och berör våra plånböcker. Här skapas också dialog med läsarna, eftersom ekonomiexperten svarar på våra frågor. Räntan bedöms i det här fallet vara intressantare än vädret just nu. Men vädret finns fortfarande med.

En sidonyhet är ”SMHI: Då kommer våren dit du bor” som behandlas på sid 14.

Det slår mig att Aftonbladet behandlar ”samma” nyheter som DN men på ett helt annat sätt. Björn Häger, i kursboken ”Reporter”, berättar om något som kallas kyrkupplaga. Tidningar skickar en tidig version av sitt nummer till andra redaktioner. Jag tycker Aftonbladets första sida känns som en direkt respons på DN, men de har vridit perspektivet. DNs dystra budskap om kylan (med en vinterkylig stor bild i vitt och svart) och att räntan blir högre, suck och stön, motsvaras i Aftonbladet av det motsatta. Här kommer istället våren (i grönt) snart och vi kan fixa till bättre räntor med hjälp av Aftonbladet! Med dessa två första sidor bredvid varandra, vilken tidning vill vi köpa? : )

Jag har inga tidigare mediestudier att falla tillbaka på, utan det är första gången jag reflekterar över nyhetsvärdering och urval. Johanssons text är bra och informativ. Jag är själv en trogen läsare av dagstidningar. Men något har hänt efter denna veckas studier. Istället för att låta mig förloras i och förföras av tidningsmakarnas ordkonster, undrar jag: ”varför den nyheten, nu och på det sättet?”

Veronica Flodin

medie- och kommunikationsvetenskap vid karlstads universitet

medie- och kommunikationsvetenskap vid karlstads universitet