Jag tycker väldigt illa om den typ av hyena-journalistik som ofta förekommer när något dramatiskt har inträffat. Bökandet och rotandet i varenda millimeter som kan tänkas innehålla något matnyttigt. Uppsnokandet av varje tänkbar ”nyhet”, utan hänsyn till ”offret”.
Jag tycker det är självklart att man INTE ska publicera spekulerande uppgifter, framför allt inte när det handlar om unga människor. När det gäller mordet på den homosexuella pojken i programmet ”Medierna” (2009-01-31) fanns det INGEN anledning att publicera religionstillhörighet tex. Låt utredningen ha sin gång. Det är mycket möjligt att religionen inte hade någon roll i denna tragiska händelse. Tidningarna skriver ju aldrig ”en vit pojke från Sverige” e dyl, utan det är enbart intressant om det är någon som avviker från ”normen”, dvs invandrare, muslim osv. Det här exemplet är helt och hållet en del i den medielogik som handlar om att sälja nyheter. Jag håller helt med Jon Fors i samma program, redaktör på tidningen QX, som säger att man ska ha teckning för det man skriver. Tidningar ska hålla sig för goda för att publicera vad skit som helst, bara för att det finns att tillgå på nätet. Urbota dum kommentar från Aftonbladets chefredaktör i programmet.
Stig Hadenius menar i en debattartikel i SvD, att namnpublicering borde ske innan personen är dömd. Det är helt galet. Journalistik är journalistik, polis och domstol sköter utredningar och domar. Journalistiken ska inte bidra till att allmänheten tar lagen i sina egna händer. Argumentet att fler oskyldiga skulle kunna räddas även om oskyldiga råkar hängas ut i media, är inte hållbart. Vi har myndigheter som ska sköta den bedömningen, inte tidningarnas redaktioner. Wikipedia har en bra formulering om ”allmänintresse” här. ”Ordet allmänintresset används ofta som argument i mediers argumentation för att publicera namn och andra personuppgifter i ett reportage om brott eller andra spektakulära händelser. Ett sådant påstått allmänintresse bedöms ibland av andra som ett särintresse hos media för att få ekonomisk vinning genom exempelvis en upplageökning”.
Det är inte bara icke-officiella personer som drabbas av klandervärd etik. Våra politiskt valda representanter ska visserligen granskas för sina gärningar, men inte kläs av på bara kroppen. “The public interest has, more and more, come to be defined as that which can be shown to damage public representatives, and officials.” Skriver John Lloyd i en blogg om journalistikens roll i dagens samhälle http://www.axessjournalism.com/Blog/2011/1/26/the-great-reducers The line between public interest and moral indefensibility is a thin one, and getting thinner."
Jag tycker de etiska reglerna för press, TV och radio http://www.po.se/regler/30-etiska-regler-foer-press-tv-och-radio, är på tok för svaga och borde skärpas. Medievärlden klarar inte av att göra etiska bedömningar. Gränsen har blivit, som Lloyd skriver ovan, på tok för tunn. ”Iakttag stor försiktighet..”, ”Överväg noga…”, ”Visa hänsyn…”, ”var varsam med bilder…”. Det finns snart ingen redaktör som kan motstå övriga hyenors framfart.
Veronica Flodin
